Siem Reap och jattestora tempel

Nu har snart 24 timmar forflutit sedan jag med en svettig buss fran Phnom Penh anlande till Siem Reap, "the city of wonders". Det ar inte konstigt att man anvander just den frasen for att ragga turister, Siem Reap ar namligen belagen endast nagra kilomter fran varldsarvsparken Angkor. Bland de dryga sjuttio tempel som Angkor har att bjuda pa regerar det kanda Angkor Wat som storst och vackrast. Det ar den storsta religiosa byggnaden i varlden, och den tog kung Suryavarman II hela 37 ar att bygga for cirka 900 ar sedan. Byggnaden har utmamnts till ett av varldens sju manniskoskapade underverk och enligt min asikt fortjanar byggnaden platsen.

Templet Bayon

Elefantryttare tar sig fram genom Angkor Wats norra port

Min billiga digitalklocka hade blatt slagit de fjuttig 04:10 innan jag stod i hotellreceptionen med kladerna pa, redo att bevapnad med cykel och guidebok ta mig ut till parken. Den tidiga timman berodde pa att jag ville fanga soluppgangen over Angkor Wat, som sags vara av oandlig skonhet. Vid ankomsten till parken visade det sig att jag hade drygt en timme till mitt forfogande innan solens forsta stralar skulle smeka Angkor Wats fem torn. Sa istallet for att, som alla andra morgontidiga turister, bli forslad till ett stort restaurangomrade intill smog jag mig genom morkret fram den enorma byggnaden. Det var har, som det jag tyckte var haftigast med hela Angkorvisiten utspelades. I nastan en timme kunde jag helt och hallet sjalv strosa runt hela byggnaden for att tillslut falla ner pa grasmattan (dar det annars ranner runt flera hundratals manniskor) pa baksidan och njuta av en av de lugnaste stunder jag haft i sydostasien. Som sallskap hade jag endast syrsors sang och en obeskrivlig kansla av antik mystik, som stralade ut fran templets hoga torn och morklaggda hallar.

Vissa tempel har fatt ge efter djungelns krafter

Det statliga Angkor Wat med dess fem torn

Efter atta timmars tempelsafari var jag belaten och min stenblockshunger var mattad. Aven om det som skulle blivit klimax, soluppgangen, blev motsatsen pa grund av sura vadergudar som insisterade med att blocka solen med tata regnmoln. Nu har jag en dag kvar i Siem Reap till mitt forfogande innan jag styr kosan tillbaka mot Bangkok for att forsoka styra upp mitt ryska visum som inget konsulat verkar vilja hjalpa mig med.

05:10 utanfor Angkor Wat, helt ensam

Bestamde mig efter ankomsten till Siem Reap, att lata hundra smafiskar fa festa pa mina hudavlagringar, en ny sorts "massage". Det kandes mest som tusentals sma elchocker.

/Erik

Sadan mor sadan son

Jag har nu atervant till Phnom Penh efter en veckas undervisande och assisterande vid ETO, Educational Training Organization, och vilken vecka det har varit.

ETO ar en organisation som omfattar 18 skolor spridda over sodra kambodja samt ett barnhem for foraldralosa barn. Det ar skolor som ar till for att lara barn engelska som annars inte har rad med vanlig skolgang. Allt drivs enbart av en man, Heng Chum. Hur han klarar av att skota alltihop ar for mig fortfarande en gata. Att han samtidigt jobbar med att starta sin egen restaurang for att fa en ekonomisk ruljans i organisationen ar an mer offatbart.

Att jag fick nys om ETO var enbart tur da jag laste en artikel pa internet av en svensk volontar som varit vid skolan for fyra ar sedan. Jag visste inte ens om organisationen fanns kvar eller vad den exakt var, sa nar jag fick svar pa mitt mail till mr. Chum sa blev jag bade forvanad och glad.

Sa fort jag kom dit for nu en vecka sedan blev jag utskjutsad till en av skolorna, som lag cirka en mil utanfor den lilla staden Angk Tasom dar jag var inkvarterad.

Magister Erik lar ut

Studerande kambodjaner

Mr. Chum hade redan forklarat att han inte hade nagra pengar och var beroende pa donationer fran volontarer for att kunna driva ETO, och att skolorna darfor inte hade mycket som egentligen utmarkte dem som skolor. Eleverna vid min skola hade dock den stora turen att ha en "blackboard" att skriva pa samt nagra plastbankar och sma pallar. De som inte fick plats att sitta fick sta vid sidan av.

Minh, en pojke ur klassen

En flicka ur klassen

Skolan jag blev placerad vid, lag i tradgarden till ett hus dar en familj bodde. Redan vid forsta motet med barnen vid skolan, cirka 30stycken mellan 4 och 12ar, var signifikativt for hela veckan. Sa fort de fick syn pa mig rusade alla fram och skrek "hello mr teacher, hello mr teacher!", hoppands och skrattandes, med deras ogon fyllda av gladje. Medan alla kramade mig forklarade mr. Chum att det ar langt fran varje dag som barnen har en larare, an mer an larare som fakiskt kan prata engelska. Det ar aven darfor som organisationen ar sa beroenda av sina cirka 15 volontarer som kommer varje ar, det ar dock knappast tillrackligt for alla drygt 3000 elever...

Nagra elever ur klassen

Barnen trangs framfor en bild pa min familj jag hade med mig nar vi larde oss familjetermer.

En dag spenderade jag aven pa hemmet for foraldralosa barn. Har forklarade mr. Chum hur elandigt barnen hade det. Dom far inte mat varje dag, vilket leder till att 4-5 barn pa hemmet dor av svalt varje ar. Det innebar att tiden de inte spenderade med mig pa hemmet tillbringades ute pa risfalten letandes grodor och krabbor att ata. Efter att ha spenderat tid med alla barnen pa hemmet och hort historierna om deras liv sa kande jag att jag en vilja att bidra med nagot mer an bara undervisning. Darfor kopte jag dom en sack med 50kg ris som avskedsgava. Det riset skulle racka till tva till tre maltider om dagen for alla barn i upp till en manad.

Jag ar ledsen over att redan behova lamna mr. Chum och alla barnen men jag maste vidare mot nya eskapader och aventyr. Imorgon tar jag bussen till Siem Reap och varldsundervarket Angkor Wat, varldens storsta religiosa byggnad. Jag maste dock saga att jag ar smatt trott pa alla tempel och buddhistiska byggnader av khmerarkitektur som star att hitta titt som tatt vart man an vander sig i hela sydostasien.

Mina nya vanner Patric och Christoffe fran Schweiz som var med mig forsta dagen och natten, de hade donerat pengar till organisationen och ville halsa pa barnen.

Familjen som bodde vid skolan sag noga till att forse mig med all mango jag kunde onska mig. For ovrigt den godaste frukten jag nagonsin atit, direkt fran deras mangotrad.

Vacker solnedgang utanfor skolan

Min sovplats var inte direkt Hilton. Direkt pa golvet pa en handduk i mr Chums blivande resaturang fick duga.

/ Erik

Phnom Penh, folkmord och volontararbete

Jag har nu varit i Kambodjas huvudstad i 3 dagar och trivs valdigt gott. Manniskor ar vanliga och sevardigheterna manga, jag har bland annat besokt skolan S21, som under Khmer Rougestyret forvandlades till tortyrhus, och omradet dar fler an 20.000 manniskor avrattades, under samma styre.

Det var Pol Pot som styrde Khmer Rouge, en kommunistisk rebellgrupp som under 1975 tog over makten i Kambodja och tvingade alla att jobba som bonder under fruktansvarda forhallanden. Man tomde hela stader, inklusive Phnom Penh och dodade alla som man trodde kunde motsatta sig revolutionen eller partiet. Antalet dodade under Pol Pots fyra ar uppskattas mellan 2-3miljoner. Allt fran spadbarn, gravida modrar till egna soldater som misstanktes for spioneri.

Phnom Penh ar idag en stad dar man, om man ar ovetande om sjuttiotalets fasor knappt marker nagon skillnad fran en annan sydasiatisk storstad. Tanker man dock till sa marker man att det inte finns manga aldre, alla dog under de harda omstandigheterna under Pol Pot. Manga saknar armar, ben, fotter fran minor och manga ar fodda med missbildningar fran valdtakter och vidriga fodselomstandigheter. Kort sagt sa saknas aven en hel generation av kombodjaner. Jag traffade en lakare pa gatan som berattade sin historia, han bodde under Khamer Rouges instortning i Phnom Penh och var tvungen att ljuga om sin lakarutbildning. Avslojade man att man var intelektuell blev man ofta avrattad direkt pa plats. Han fick se sin far avrattas framfor sig, och tappade stora delar av sin familj nar de spreds till olika arbetslager runt om landet. Han var dock en av de som klarade sig ur folkmordet och har idag en liten mottagning i centrala Phnom Penh, men han har fortfarande svart att sova om natten och det gar inte en dag utan att han tanker pa sina forlorade anhoriga.

Fangar avkladda och liggandes uppradade innan tortyr pa S21

Min ursprungliga plan i Kambodja var att foja de sparen efter familjen Young som jag last om i en biografi om folkmordet innan jag kom hit. De blev liksom alla andra jagade och torterade bland olika arbetslager. Att folja dem skulle alltsa leda till en lite annorlunda visit har hade jag tankt. Men mina planer forandras ju titt som tatt, och jag har nu istallet tagit kontakt med en man som driver en skola for barn som vill lara sig engelska, nagra mil utanfor Phnom Penh. Jag har forstatt att han garna tar emot volontarhjalp sa jag drar imorgon till skolan for att lara ut engelska och bo dar i kanske fem dagar eller sa, beroende pa hur det gar. Mycket intressant kommer det bli.

S21, taggtrad runt husen for att fangarna inte skulle bega sjalvmord genom att hoppa ut

/Erik

Sodra Vietnam

Tva veckor har forflutit sedan mitt senaste inlagg, men aven om bloggen statt stilla sa har knappast jag. Fran Hue har jag fardats via den gamla handelsstaden Hoi An, soderut till den turistfria staden Quey Nhon, vidare till strandstaden Nhan Trang for att slutligen tagit mig till Ho Chi Minh City (Saigon), den sista anhalten pa min Vietnamrutt. Resan har varit fullspackad med upplevelser, moten med lokalbefolkning, tidigare kanda ansikten, dataspel och inte minst otroligt vackra landskap.

.

Min forsta anhalt, Hoi An, ar som sagt en gammal handelsstad som ligger invid floden Thu Bon. Detta innebar att staden knappast har brist pa fiskrestauranger och turer langsmed floden ar en popular turistattraktion. Hoi An kallas aven "varldens skraddarstad" och alla skraddare som suktar efter att fa sy upp ett gang kostymer at dig jagar langs huvudgatan. Staden i sig har oerhort vacker arkitektur och de smala granderna paminner om Visbys kullerstensgator. Dekorerade tempel och gamla broar over floden blandas till en latt syn for ogat och ger staden en romantisk touch.

Jag hade aven turen att traffa ett gang tonarstjejer fran Hanoi som likt jag, var turister i staden. Dom visade sig vara engelskstudenter och pluggade turism, och som resan tidigare visat sa ar unga turister favoritoffer att ova en bracklig engelska pa. Sa i utbyte mot nagra om an svarforstadda men trevliga konversationer bjod dom mig pa lunch och forsokte lara mig om deras land och kultur.

.

Nasta anhalt blev minst sagt mer an vad jag raknat med. Fran Hoi An var planen att ta mig till staden Dalat varifran man enkelt kan ta sig ut i den ororda obygden bland mindre byar och minoritetsgrupper. Jag var dock tvungen att byta buss i staden Quy Nhon, en stad som ar helt besparad allt vad turism heter. Bussen jag tog (sjalvklart den billigaste som lokalborna fardas med) slappte dock av mig 18km utanfor Quy Nohn i en liten by som inte var mycket att se pa, speciellt inte som klockan var efter 22.00. Efter nagra hendelserika kilometer och gral med flertal mopedchafforer, (jag insisterade promt pa att vandra hela vagen och darmed inte ge dom jobb) sa lat jag min tunga ryggsack overtala mig att ta en mopendtur resterande strackan.

.

Efter en natt pa stans enda och oerhort billiga guesthouse beslot jag for att i alla fall utforska staden och hitta ett internecafe. Till min stora gladje var jag som tidigare namnt den enda utlanningen dar, och drog till mig fler blickar an nar jag och Anders besokte stormarknaden i Lusaka, Zambia. Jag lyckades hitta ett dataspelscafe och slog mig ner, genast flockades ungdomar runt mig och forklarade livligt med sina max fem engelska ord, att de ville spela dataspel mot mig. Om dom bara visste vad dom gav sig in i... Kort och gott blev min visit i Quy Nhan 4 natter istallet for 1 och jag blev bra kamrat med ett ungdomsgang som jag hangde med varje eftermiddag da vi samlades framfor de blaskimrande skarmarna. En sak ar helt klar, aven om vi inte kunde kommunicera ett skvatt med ord sa var samforstandet mellan oss vid datorerna oklanderligt. Med skrik, skratt och arga blickar overtraffade vi all enighet jag tidigare kant vid konversationer i Vietnam, haftig kansla.

Efter att insett att tiden inte skulle racka till ett besok till Dalat sa beslutade jag mig for att ta mig till Saigon och darifran vidare till Kambodja, jag har namligen ett flyg fran Bangkok till Hong Kong den 2a april. Pa vagen stannade jag en natt i Nhan Trang, en turistort kand for sin strad och vackra omgivning. Bra passade detta eftersom tva vanner fran blackebergs gymnasium aven var dar, Sophie och Marie. Efter tva mycket trevliga dagar och en lika trevlig utekvall i deras sallskap var det dock dags att fortsatta vasterut mot Saigon.

Saigon, eller Ho Chi Minh City som den nu heter, dopt efter folkhjalten som drev ut fransmannen ur landet ar en stad som i mycket paminner om sin storebror Hanoi i norr. Bara att har ar trafiken annu mer vild och okontrollerad. Tva dagar spenderades i staden och jag hann bland annat med krigsmuseum, palats och ett besok till tunnlarna dar den vietnamesiska gerrillan gomde sig i under kriget. I stort sa var det ett besok i vietnamkrigets tecken och mycket av vad jag fick se och uppleva satte sig djupt.

Nu har jag till slut lamnat Vietnam, ett land som tagt en stor plats i mitt hjarta och som jag ar mycket ledsen att jag redan maste lamna. De stora myllrande storstaderna, de pitoreska sma strandorterna, de statliga bergen, de vidastrackta risfalten och inte minst, det oerhort vanliga folket kommer jag att sakna. I alla fall, jag ankom i eftermiddags till Kambodja och resans fjortonde land, ett land likt sin granne i ost plagat av hemska krig och konflikter, men ocksa med makalos natur och kultur. Jag ser fram emot cirka tio dagar har innan jag maste fortsatta mot Thailand

Saigon

En av tunnlarna vietnamesiska gerillan levde i under kriget

Stranden i Nhan Trang

Gata i Quy Nhon

Far och son rensar naten efter morgonens fangst, Quy Nhon

Vietnamesisk korgbat, Quy Nhon

En battur var som sagt populart bland turister

Vacker vy fran baten i Hoi An

Hue och Bing fixar mat, Hoi An

Vacker bro i Hoi An

Gata i Hoi An

/Erik

Tempelrush i Hue

Mina egentliga planer pa att upptacka Hue med cykel lades pa is sa fort jag borjade studera dess karta. Strackan mellan alla sevardheter lag pa flera mil, dessutom en hel del upp-och ner. Darfor hyrde jag istallet en moppe med guide fran mitt hotell som lovade att ta mig runt till alla attraktioner. Det visade sig bli en mycket intensiv dag och hela tio tempel / pagodor / gravar besoktes. Efter atta timmars stenbyggnadssightseeing kande jag mig nojd och vi begav oss tillbaka mot hotellet for att slappa lite framfor sattelitteven.

Imorgon tar jag bussen ytterligare nagra timmar soderut for att anlanda till nasta kulturstad, Hoi An.

Thanh Toanbron, en kinesisk 180ar gammal bro

En sa kallad duckboy, samlar in sina ankor likt en cowboy sin kreatur

En av de mindre portarna i det gamla kejsarpalatset

Thien Mu pagoda med rokelseskal framfor

Kejsaren Khai Dinhs grav

Samma kejsares miniarme vid hans lustgard nedanfor graven

Vacker omgivning utanfor Tu Hieu pagoda

Jag ovan perfume river

/ Erik

Ninh Binh och risfest

Efter min Hanoivisit tog jag en buss tva timmar soderut for att na nasta mal pa min Vietnamrutt. Ninh Binh ar en smastad som hittills blivit skonad overdriven turism och total exploation. Har ar det risodling over en stor yta som galler vilket ocksa betyder att det finns manga sma byar och stammar att besoka. Efter att fatt blodad tand av mina MCaventyr i Sapa, kande jag att aven har var basta sattet att upptacka Ninh Binh med omnejd pa tva motordrivna hjul. Sagt och gjort sa rullade jag i ottan ivag pa min roda huyndai pa vag mot nya aventyr.

Vida risfalt bredde ut sig mella bergen

En munk slar sin klocka vid en pagoda.

Jag bestamde mig ganska tidigt for att stanna till i en liten by nagra mil vaster om min utgangspunkt. Anledningen till stoppet var att jag sag hela byn samlad under nagon form av firande. Jag smog mig lugnt narmare eftersom jag inte ville besvara mitt i nagon religios akt. Men sa fort de fick syn pa mig (hela byn var verkligen samlad) borjade de vinka mot mig och dirigerade mig nr i en stol med forstaparkett till showen. Jag kom med teckensprak (ingen i byn kunde ett ord engelska) fram till att vad de firade var den forsta risodlingen efter deras nyar. Efter all dans och sang var det dags for festmaltid. Sju langbord dukades upp, fem for mannen och tva for kvinnorna (som helt klart var i majoritet). Ungefar som jag vantat mig bestod maltiden av: ris, kallskuret kott, limesalt att doppa i, risgrot, banan och det eviga risvinet. Nar maltiden var avslutad tackade jag for mig och frasvann pa mitt muskedunder. Nu pa vag soder ut ytterligare nagra mil bortom risfalten mot byn Tam Coc. Bakom mig lamnade jag en underbar formiddag och ytterligare gripande bevis pa nordvietnamesernas otroliga gastfrihet.

Kvinnor under kulthandlingen

Efter forestallningen fick kvinnorna ga fram och be. Inga men bad.

Tam Coc ar en by kand for en sak, sin flod som stracker sig runt och genom deras berg och risfalt. Darfor checkade jag in MCn hos en parkeringsvakt och begav mig sedan for att hyra en eka utrustad med en tant villig att agera roddare. En tvatimmar long och mycket sceniskt roddtur senare tackade jag Tam Coc for sitt och fortsatte min resa runt omgivningarna.

Storartade vyer langs floden

En perfekt plats att bara slappna av och insupa den oerhort vackra naturen

Jag befinner mig nu i kulturstaden Hue, i mitten av landet. Har planerar jag att imorgon utrustad med cykel och manga liter vatten, trampa runt och titta pa diverse gamla tempel och statyer. Det verkar vara en mycket rogivande stad sa jag kanske stannar har nagon dag extra for att meditera under den sol som for var dag gor sig mer pamind med sina allt starkare stralar.

En kvinna med sin cykel/vagn langs vagen, Ninh Binh

Dags se om sina riskorn! Aven har, Ninh Binh

/Erik

Hanoi och Hanlong Bay

Det ar idag tre dagar sedan jag lamnade Hanoi, Vietnams pulserande huvudstad bakom mig. Jag spenderade tre natter dar och gjorde aven en tvadagarsutflykt till turistparadiset Halong Bay.
Jag maste saga att jag trivdes bra i Hanoi, aven om det var svart att utgora nagot ur mixen av tutor, skrik fran MCtaxis eller glassforsaljarnas tjatiga lockrop. Det kanske inte ar den forsta staden under resan jag skulle vilja atervanda till men den hade helt klart sig sjusning, speciellt gamla stan, omradet dar jag bodde. Dar var man omringad av gamla byggnader, olika arkitekturstilar och inte minst den stora Hoan Kiem sjon som tjanade som meditationsknytpunkt, omringad under kvallen av folk som ville sla sig ner pa en av alla bankarna efter en haktisk arbetsdag.

Eftermiddagsrush i centrala Hanoi

Hoan Kiemsjon med en tempelo i mitten

En vanlig maltid for Hanoiborna, risnudlar, friterad deg, sot sas och nagon sorts mynta

Jag bestamde mig for att sista kvallen i Hanoi prova en lokal specialite, grillad kobra. Denna orm avnjot jag med sa kallat ormvin, en vansinnigt stark dryck som de forvarar i ett akvarium med doda ormar. Pa bilden haller servitoren upp lite "vin" at mig i en gamal vodkaflaska, fladigt! (den grillade ormen smakade helt okey, lite knaprig dock, jag fick den serverad inlindad i natt gront..)

Skymmning i Hanoi

Halong Bay

En grotta i Halong Bay, maktig men onodigt upplyst med farglampor

Jag i Halong Bay, som man ser i bakgrunden var vi inte den enda baten til havs

En flytande by, det finns manga sadana i Halong Bay, i denna bor cirka 200personer, de forsorjer sig pa fiske.

Ett kvallsdopp i skymmningen fran baten.

Overnattningen i Halong Bay bjod pa en av de vackrare solnedgangarna hittills.

/Erik