.: Sodra Vietnam

Tva veckor har forflutit sedan mitt senaste inlagg, men aven om bloggen statt stilla sa har knappast jag. Fran Hue har jag fardats via den gamla handelsstaden Hoi An, soderut till den turistfria staden Quey Nhon, vidare till strandstaden Nhan Trang for att slutligen tagit mig till Ho Chi Minh City (Saigon), den sista anhalten pa min Vietnamrutt. Resan har varit fullspackad med upplevelser, moten med lokalbefolkning, tidigare kanda ansikten, dataspel och inte minst otroligt vackra landskap.

Min forsta anhalt, Hoi An, ar som sagt en gammal handelsstad som ligger invid floden Thu Bon. Detta innebar att staden knappast har brist pa fiskrestauranger och turer langsmed floden ar en popular turistattraktion. Hoi An kallas aven "varldens skraddarstad" och alla skraddare som suktar efter att fa sy upp ett gang kostymer at dig jagar langs huvudgatan. Staden i sig har oerhort vacker arkitektur och de smala granderna paminner om Visbys kullerstensgator. Dekorerade tempel och gamla broar over floden blandas till en latt syn for ogat och ger staden en romantisk touch.

Jag hade aven turen att traffa ett gang tonarstjejer fran Hanoi som likt jag, var turister i staden. Dom visade sig vara engelskstudenter och pluggade turism, och som resan tidigare visat sa ar unga turister favoritoffer att ova en bracklig engelska pa. Sa i utbyte mot nagra om an svarforstadda men trevliga konversationer bjod dom mig pa lunch och forsokte lara mig om deras land och kultur.

Nasta anhalt blev minst sagt mer an vad jag raknat med. Fran Hoi An var planen att ta mig till staden Dalat varifran man enkelt kan ta sig ut i den ororda obygden bland mindre byar och minoritetsgrupper. Jag var dock tvungen att byta buss i staden Quy Nhon, en stad som ar helt besparad allt vad turism heter. Bussen jag tog (sjalvklart den billigaste som lokalborna fardas med) slappte dock av mig 18km utanfor Quy Nohn i en liten by som inte var mycket att se pa, speciellt inte som klockan var efter 22.00. Efter nagra hendelserika kilometer och gral med flertal mopedchafforer, (jag insisterade promt pa att vandra hela vagen och darmed inte ge dom jobb) sa lat jag min tunga ryggsack overtala mig att ta en mopendtur resterande strackan.

Efter en natt pa stans enda och oerhort billiga guesthouse beslot jag for att i alla fall utforska staden och hitta ett internecafe. Till min stora gladje var jag som tidigare namnt den enda utlanningen dar, och drog till mig fler blickar an nar jag och Anders besokte stormarknaden i Lusaka, Zambia. Jag lyckades hitta ett dataspelscafe och slog mig ner, genast flockades ungdomar runt mig och forklarade livligt med sina max fem engelska ord, att de ville spela dataspel mot mig. Om dom bara visste vad dom gav sig in i... Kort och gott blev min visit i Quy Nhan 4 natter istallet for 1 och jag blev bra kamrat med ett ungdomsgang som jag hangde med varje eftermiddag da vi samlades framfor de blaskimrande skarmarna. En sak ar helt klar, aven om vi inte kunde kommunicera ett skvatt med ord sa var samforstandet mellan oss vid datorerna oklanderligt. Med skrik, skratt och arga blickar overtraffade vi all enighet jag tidigare kant vid konversationer i Vietnam, haftig kansla.

Efter att insett att tiden inte skulle racka till ett besok till Dalat sa beslutade jag mig for att ta mig till Saigon och darifran vidare till Kambodja, jag har namligen ett flyg fran Bangkok till Hong Kong den 2a april. Pa vagen stannade jag en natt i Nhan Trang, en turistort kand for sin strad och vackra omgivning. Bra passade detta eftersom tva vanner fran blackebergs gymnasium aven var dar, Sophie och Marie. Efter tva mycket trevliga dagar och en lika trevlig utekvall i deras sallskap var det dock dags att fortsatta vasterut mot Saigon.

Saigon, eller Ho Chi Minh City som den nu heter, dopt efter folkhjalten som drev ut fransmannen ur landet ar en stad som i mycket paminner om sin storebror Hanoi i norr. Bara att har ar trafiken annu mer vild och okontrollerad. Tva dagar spenderades i staden och jag hann bland annat med krigsmuseum, palats och ett besok till tunnlarna dar den vietnamesiska gerrillan gomde sig i under kriget. I stort sa var det ett besok i vietnamkrigets tecken och mycket av vad jag fick se och uppleva satte sig djupt.

Nu har jag till slut lamnat Vietnam, ett land som tagt en stor plats i mitt hjarta och som jag ar mycket ledsen att jag redan maste lamna. De stora myllrande storstaderna, de pitoreska sma strandorterna, de statliga bergen, de vidastrackta risfalten och inte minst, det oerhort vanliga folket kommer jag att sakna. I alla fall, jag ankom i eftermiddags till Kambodja och resans fjortonde land, ett land likt sin granne i ost plagat av hemska krig och konflikter, men ocksa med makalos natur och kultur. Jag ser fram emot cirka tio dagar har innan jag maste fortsatta mot Thailand