.: Sadan mor sadan son

Jag har nu atervant till Phnom Penh efter en veckas undervisande och assisterande vid ETO, Educational Training Organization, och vilken vecka det har varit.

ETO ar en organisation som omfattar 18 skolor spridda over sodra kambodja samt ett barnhem for foraldralosa barn. Det ar skolor som ar till for att lara barn engelska som annars inte har rad med vanlig skolgang. Allt drivs enbart av en man, Heng Chum. Hur han klarar av att skota alltihop ar for mig fortfarande en gata. Att han samtidigt jobbar med att starta sin egen restaurang for att fa en ekonomisk ruljans i organisationen ar an mer offatbart.

Att jag fick nys om ETO var enbart tur da jag laste en artikel pa internet av en svensk volontar som varit vid skolan for fyra ar sedan. Jag visste inte ens om organisationen fanns kvar eller vad den exakt var, sa nar jag fick svar pa mitt mail till mr. Chum sa blev jag bade forvanad och glad.

Sa fort jag kom dit for nu en vecka sedan blev jag utskjutsad till en av skolorna, som lag cirka en mil utanfor den lilla staden Angk Tasom dar jag var inkvarterad.

Magister Erik lar ut

Studerande kambodjaner

Mr. Chum hade redan forklarat att han inte hade nagra pengar och var beroende pa donationer fran volontarer for att kunna driva ETO, och att skolorna darfor inte hade mycket som egentligen utmarkte dem som skolor. Eleverna vid min skola hade dock den stora turen att ha en "blackboard" att skriva pa samt nagra plastbankar och sma pallar. De som inte fick plats att sitta fick sta vid sidan av.

Minh, en pojke ur klassen

En flicka ur klassen

Skolan jag blev placerad vid, lag i tradgarden till ett hus dar en familj bodde. Redan vid forsta motet med barnen vid skolan, cirka 30stycken mellan 4 och 12ar, var signifikativt for hela veckan. Sa fort de fick syn pa mig rusade alla fram och skrek "hello mr teacher, hello mr teacher!", hoppands och skrattandes, med deras ogon fyllda av gladje. Medan alla kramade mig forklarade mr. Chum att det ar langt fran varje dag som barnen har en larare, an mer an larare som fakiskt kan prata engelska. Det ar aven darfor som organisationen ar sa beroenda av sina cirka 15 volontarer som kommer varje ar, det ar dock knappast tillrackligt for alla drygt 3000 elever...

Nagra elever ur klassen

Barnen trangs framfor en bild pa min familj jag hade med mig nar vi larde oss familjetermer.

En dag spenderade jag aven pa hemmet for foraldralosa barn. Har forklarade mr. Chum hur elandigt barnen hade det. Dom far inte mat varje dag, vilket leder till att 4-5 barn pa hemmet dor av svalt varje ar. Det innebar att tiden de inte spenderade med mig pa hemmet tillbringades ute pa risfalten letandes grodor och krabbor att ata. Efter att ha spenderat tid med alla barnen pa hemmet och hort historierna om deras liv sa kande jag att jag en vilja att bidra med nagot mer an bara undervisning. Darfor kopte jag dom en sack med 50kg ris som avskedsgava. Det riset skulle racka till tva till tre maltider om dagen for alla barn i upp till en manad.

Jag ar ledsen over att redan behova lamna mr. Chum och alla barnen men jag maste vidare mot nya eskapader och aventyr. Imorgon tar jag bussen till Siem Reap och varldsundervarket Angkor Wat, varldens storsta religiosa byggnad. Jag maste dock saga att jag ar smatt trott pa alla tempel och buddhistiska byggnader av khmerarkitektur som star att hitta titt som tatt vart man an vander sig i hela sydostasien.

Mina nya vanner Patric och Christoffe fran Schweiz som var med mig forsta dagen och natten, de hade donerat pengar till organisationen och ville halsa pa barnen.

Familjen som bodde vid skolan sag noga till att forse mig med all mango jag kunde onska mig. For ovrigt den godaste frukten jag nagonsin atit, direkt fran deras mangotrad.

Vacker solnedgang utanfor skolan