fredag 13 november 2009

Amazonas

En filmisk djungelstad djupt inne i Bolivias amazonasomrade utgjorde startpunkten for vad som skulle komma att bli ytterligare en fantastisk naturupplevelse. I sallskap av 100% luftfuktighet begav vi oss direkt fran bussen till en agentur som skulle ta oss rakt in i det grona guldet. Redan har tog upplevelserna fart da vi sattes i en flodbat som sakta gled fram over det kajmanfyllda vattnet. Floden kantades av trad dar allt fran apor till tukaner har sin hemvist.

Vi kommer vid middagstid fram till campen dar vi under "lediga" stunder skulle vistas under kommande dagar. Denna plats visade sig vara en tropikens samlingplats och som pa signal fran djungeltrummorna sa fanns dar helt plotsligt 50 stycken fotbolls- och sallskapssugna amazonbesokare och lokala bolivianer fran de andra lagren som kantade flodbadden. En valbehovlig middag rundade av dagen och vi somnade in lika rappt som Ingvar Oldsberg ser tillfalle for en ordvits.

Foljande morgon inleddes med ormjakt till fots i det traskbelagna midjehoga graset. Den omtalade anakondan fick vi endast se i avlidet tillstand men motet med en morgonpigg kobra vagde upp detta med rage. Var enormt skickliga guide Antonio (vi har tur med guider) uppfattade nagot som for det otranade orat endast later som en sval bris och rusade in i bushen med sjumilakliv. Han kom efter en stunds spand vantan ut svettig och andfadd med en tva och en halv meter lang levande slang i naven; en sydamerikansk kobra. Dagen var efter denna triumf dock langt ifran over och vi begav oss pa eftermiddagen aterigen ut pa floden for att fiska pirayor med blodiga kottstycken som bete. Fangsten avnjots i kvallningen, fint grillade med ett fint vin, mmmmmmmmmmmmm.

I tron att vi nu var erfarna och duktiga flodresenarer flot vi dagen darpa ut pa floden igen, foga anande att denna hade mer att bjuda pa. Tydligen ar det inte farligt att bada med alligatorer, sa lange man "inte retar dem". Det var heller inte farligt att mata dessa mordarreptiler med ett mort och valdoftande stycke kott som traget vill in i dessa kaftar med en bitkraft motsvarande 180 kilo. Mildare var daremot uppgiften att med en bit overmogen banan bli kompis med de sota sma cappucinoaporna, som pa dagisbarnsmaner ivrigt mottog medelst svalde vara gavor.

Nojda och med djungelblodad tand fardades vi i morse den numera utforskade och familjara floden tillbaka till vantande transport till Rurrenabaque.


/Vannerna

1 kommentar:

  1. Tjing!!! mycke ormar ere allt... det gäller å se efter var ni sätter ner fötterna nån stans... men himla häftigt låter det allt som ni har det där "i skogen" ni lyllisar!!!! hadet bäst ni goa!!! pussar å kramar från Lisa

    SvaraRadera