Varldens storsta sandslott

Efter en lugn start pa var roadtrip da vi betade av Windhoek och Swakopmund i relativt lagt tempo kande vi att det var dags att fa Thunderfury att spinna lite och forflytta vara sandalkladda fotter langre soderut. Vi styrde var omsom hogpresterande, omsom smartcarimiterande bil ivag fran strudelstaden Swakopmund med destinationen Walvis Bay, en hamnstad ca tre mil nedfor kusten.

Vi kom fram sen formiddag och upptackte, till var fortret, att hamnen inte var oppen for allmanheten. Vi hangde dock inte lapp en langre tid da vi en stund senare satt i bilen, med en halvdigesterad lunchpizza i kistan, med siktet installt pa Namibias huvudattraktion; sanddynerna och Sossusvlei.

Var stundtals destruktiva vana trogen anlande vi sent och utan bokat boende till okenstaden Sesriem, som vi for skojs skull kan kalla Agraba. Vi var naiva nog att tro att Sossusvlei Lodge, med sin fina arkitektur, bra parkeringsplats och en reception inredd i kolonialstil varmt skulle valkomna oss och var ringa budget. Snopna akte vi darifran och korde ca 200 meter till det inte fullt sa exklusiva Sossusvlei Campsite, utan forhoppningar och utan talt. Vi fick dock lana ett och satte upp det pa McGyver-maner pa en sot och attraktiv grusplatt 300 meter fran narmaste toalett. Efter en kall om an mysig natt i detta tvamannatalt var vi redo att ta oss till de efterlangtade och traget efterstravade sanddynerna.

Vi steg upp tidigt da dynerna ar som vackrast i soluppgangen och korde forst av alla in genom portarna. En parkeringsplats omgiven av lite mindre men tillika imponerande dyner utgjorde utgangspunkten for den fyra kilometer langa promenadvagen fram till sandslotten. Efter en 30 minuters pulsande i djup sand uppenbarade sig Sossusvleis dyner framfor oss och vi kande genast ett barnsligt sug att bestiga dem. Sagt och gjort, en stor mangd sand i skorna senare kom vi med mjolksyra i benen upp pa toppen av Guds sandlada. Utsikten var makalos. Under en stigande sol bredde sig mil efter mil av hapnadsvackande oken ut sig under vara fotter. Vi stod som i trans med "Han-Solo-infrusen-i-karbonat"-minen fastklistrade pa vara vaderbitna ansikten. Val pa vag ner valjer Erik och Jimmy den alternativa vagen och aker offpist nedfor den hundra meter hoga dynen pa sina fotsulor, och den roda snon som yr runt omkring dem ramar vackert in deras hokarangensvangar och en fantastisk morgon.

/Vannerna